han förmodat Colombes kropp, men utan fönss lo, utan lif. San förjölte sörgäfwes att återkalla henne till lijdet; de omsorger han anwände woro lika safänga, tom hans böner, hans suckar och rop bul hjelp, hwilka rop dordego med winden. Åu fog ban Colombe i fina armar och börs jade soringa twårs öfwer sälten, utan att frå ga efter hwert han tog wägen, så stöor war hans jinnes förvirring. J det ban trängde fram genom en häck, bhwars awistar fönderrefwo hans arsigte märkte han ett ljusjlen, som stymtade fram mellan träden i en trädgård, hwarcjt han iaträngt, och märtan mar Jörfswunuen. Han skyndade åt det hallet, sick reda vå dörrn, fparkade upp den med foren oc utmattad af aflonen is häftiga finnes röretse sawal fom af biodförluft ncdföll han afe jwimmad vå dörrtröskeln. Det dröjde länge innan han fom till med tactdet Da han åter som till fig, war hans förstånd ortdigt och han sötte förgafes att förtlara för jig hwad fom hade passerat och på hwillet ftålle han befa:tu fig. Edlen, som trängde in ges non ett litet smalt föniter i Ammet, belyste honom oc, bländade hans ögon. Jmellertid hade han sett ett ungt fö: tjusande fliuhufwud, hwillet jiclen sstrålar ongof fwo Utafom med en gloria; hon fatt i fönsterfördjupningen och tocktes sysselsatt att hopbinda en butett of wildo biemmor. Under magra ögonblid kande han ide slilja fina örpn för denna intagande syr; ett oredigt, instinttlilt samwetsaga förebrädde honom imisserligen för att han salunda egnade sa mycken Uppmårlis amhet åt en qwinna fom ide war Cor lombe; men det war honom omöjligt att fys