Helsingborgs-Posten – 31 januari 1863, sida 1

Charles samtyckte härtill. Han satte fig upp i sadeln, inswepte fin följeslagersta i fin tappa, lade den högra armen omtring den unga gwins nans jmärta lif, styrde häften med den mens stra handen, sporrade honom och satte af i gar Lopp. Nu utdrvöt stormen i i all fin häftighet. stjte flag följde oafbrutet på hwarandra, tartader af 4 eld förenade himmel och jords winden tjöt och med dess rytande blandade fig hafwets dofwa brus, träden utmed wägen wredo och höjde sig med ett owanligt gnisslande läte. Då man hörde desja förfärliga ljud tunde man tro att naturen under in förstörelse bad till stkaparen om förskoning. . Regnet föll i strömmar och snart blef det ett så djupt mörter, att Charles icke tunde urskilja wägen utom då himmelen öppnade sig för att släppa fram någon jättelik eldorm. Charles trycte intill fig den dyrbara börda han förde på fin häst; han betäckte Colombe med fin kropp likasom wille Han salunda mör na henne för den åska fom dundrade öfwer deras hufwuden. Den unga qwinnan hade kastat fin arm oms kring fin ledsagares hals; Hon dolde sitt anjigte utom hans jacka. Hennes och Charles hjertan, slogo lita häftigt. En sällsam rörelse bör jade att fatta den unge mannen. Han inandades med swarighet de Heta ångor som uppfyllde atmospheren, och allt emellanåt höjde en suck af ängslan hans bröst. Colombe mumlade några ord fom i stormens dån blefwo obegripliga. — Colombe, Colombe, utbrast Charles plötsligt med en darrande röst, således skola wi dö med hjerta klappande mot hjerta; är icke detta den enda belöning Gud will skänka oss efter mår