Helsingborgs-Posten – 31 januari 1863, sida 1

ra pröfningar? Dundra äska, ryt storm, öppna dig jord! Blott jag finge salunda föra dig med mig till ewigheten, skulle jag wälsigna askan, stormen, jordbäfningen. Den unga qwinnan drog sig undan fran sin ledsagares bröst. — Teala icke få Charles, fade hon med en ar ängest dämpad röjt. Zu skymsar din brors ännu icke kallnade asta. Men Charles hörde icke Han syntes wara ett rof för en wansin nig yrsel, likasom om stormens raferi inmängt sig i hans ådror. Han hade släppt toglarne; hans sporrar fördjupade fig i hästens sidor och dref denne till ett ursinnigt lopd. De ilade framåt i natten sösom en grupp spöken som winden förer med sig. På samma gång omfattade hans armar krampaltigt Colombe; han tryckte henne intill fig med den Haftigaste passion oh den unga qwinnan kände hus ru hans läppar såsom glödande kol trycktes cmot hennes panna. J detta ögonblick genomskar en o lixt styn och upplyjte för en sekund mörkret med fin dläns dande klarhet. Colombe uppgaf ett ångestrop, ty under det hon warseblef det bleka ansigtet som lutade sig ned öfwer henne och hennes blick mötte des: sa blodsprängda ögon fom fästades på henne, liasam hökens på sparfwen som han ämnar uppsluka, kunde hon tro sig wara ansigte mot ansigte med en demon. Med en öfwermensklig ansträngning öristte bon att lösrycka fig ur Charles armar och tar ita fig ned af häften, men det war såsom om hon fasthölls af jernband. — Charles; af barmhertighet, haf medlidan