Helsingborgs-Posten – 27 januari 1863, sida 1

Swarför ide skrifwa till of? Är du då så sörandrad, att du icke mera tommer ihåg dem som sa mycket halla af dig? Jag wille, om det av behöfligt affaga mig din wanskap, om du tycker att denna wånskap icke skall iortfara och jag bedyrar att om Herran tager honom till sig som han gifwit mig till stöd, skall jag aldrig falla dig till beswär. Men låt Honom ej jatz ua din wänskap fom ej eger någon annans, och om Gud låter hans fira timma flå, lat honom då ätminftone hafwa den haghvatelfen att med mig funna wöljigna dig. Den 31 Maj 1562 Colombe Sanfon. Man fan lätt föreftälla fig huru dessa wäns liga förebråelser ffnlle oroa en sa lättrörd person som Charles Sanson. Den föreställningen, att han skulle för alltid se sig skild från sin alskade broder kom honom att hjertligt grata, och pa samma gång satte en annan tanke blodet i häftigare omlopp och upps fyllde Hans fjäl med en dödlig anger. Han tänkte med fasa på hwad fom posserat emellan Colombe och honom den dagen då han lemnat fin bror; han fom härigenom till med wetande af fin swaghet och det wanmäktiga i jitt beslut, och han wagade ide forffa i det tillkommande, då Guds hand nedslog det enda hin der för hwilket hans passion ryggat tillbaka. Och likasom om detta ide warit tillräckligt att sönderslita hans inre, ökades detta förkrossande af de små men oafwisliga belymmern för de älskades existance. Jean Baptiftes sjukdom hade uttömt det ov lyckliga hushallets tillgångar, Charles hade skickat fin bror hwad litet af penningar han egde, men han hade förstätt af den swärtsamma tystnaden i Colombes bref att