— Denna låtsade ödmjulhet narrar mig icke, min herre. Hwarifrän har ni wäl fätt weld så mänga detaljer rörande de personer ni nyss omnämnt? — Mir. chevalier, — återtog främlingen i samma sarkastiska ton, insetten, wid hwilken jag nyss liknade mig, fer, der han ligger dold i gräs fet, upp till stjernorna, och den ringaste föräns dring hos dem föfter sig outplanligt i hans minne. — Allt detta säger mig inte ert namn, och det är ert namn jag will meta. — Ni frägade mig icke derom, då ni gjorde mig deni äran att bjnda mig att fitta wid ert bord; jag anser mig derför nu ega rättighet att förs tiga det. — Jag wisste wäl det! — utropade devalis eru i det han tog upp sin wärja, ställde fig en garde och twenne gånger stampade attack med foten. — Drag din mwärja, din tölp, och förs swara dig. Mr. de Blignacs yngre kamrat kastade fig emellan honom och främlingen, jom stod med korslagda armar utan att röra sig. — Till min stora ledsnad, sade han med sin bestämda och allwarliga ton, — skulle jag se mig twungen att taga den här herrns parti mot er, min båste de Blignac. Edra afsigter på hos nom woro nog litet wälmenande för attinte er granntyckthet nu måfte förefalla temligen opassande. — Ah, för tusan, det här tycks likna fig till en dubbelduell! Hität, hität, mr. Bertaut! Det här är ännu trefligare än en lansquenet. Ynglingen utbrast i skratt. — Ni will wäl inte, att jag skall draga wärjan mot min kusin heller, mr. chevalier! I af ton tyda ni inte wara i i ert rätta esse, och det