Gascognaren hwars ansigte under några ös gonblick stiftat i alla regubägens färger, utftötte en förfärlig ed, och innan hans kamrater hunno tänka på att hejda Honom, hade han dra git sin wärja ur skidan oc rusat på främlins gen. Dennes anlete bibehöll fin gäckande uppsyn och wisade icke den minsta rörelse; han utfträdte armen, fattade med fin wäldiga hand om chevalier de Bliguacs knutna hand och klämde den med sådan sraft, att denne ide kunde åter hålla ett rop af fmärta och tappade fin wärja på golf met. — Du ljuger of full hals, — tjöt gascognaren; — om det hade gått få till fom du bes vättar, skulle jag, få hertig och kungligt blod han än war, ganska säkert hafwa utmanat mr. de Beaufort. — Ni gjorde det också werkligen, ty ni är fi ka Förmätelt som tapper; men er utmaning ha de intet annatr esultat än det, att ni blef infatt på bastiljen, der ni förlorade tillfället, att få det kompani, som ni blifwit lofwad. Är detta er historia, och är jag rätt underrättad om hwad som 3 er, mr. de Blignac? — För fan, — fade Paul Bertaut, — ni tycks icke ha haft så muntert som ni welat pås siina, mr. de Blignac. Denne såg nu i sjelfwa werket rätt snopen nt; han närmade sig främlingen. — Hwem är ni? frågade han Honom, — Jag letar förgäfwes i mitt minne; jag är ide i ftåud att erinra mig edra anletsdrag och er perfon. — Detta är helt naturligt, mr. chevalier; en adelsman sådan som ni går förbi den insekt, fom kfryper wid hans fötter, utan att tänka på att sänka sina blickar för att betralta honom.