— Kort, hwarföre så? frågade Charles de Longval. — Sluta om afton sådan fom den här utan ett parti lansquenet? Wi stulle wara wanärade, min män; oc) den man, fom i tur ester hivarts annat har haft äran att tillhöra hans majestäts flotta och regementet Boisjicve, begriper jag icke ... — Som behagas, min käre Bliquac, fwaras de löjtnanten; men ett lansquenet på tu mans na hand, tror jag skulle wara något mindre trefligt. — På tu manna hand ? — Ni har glömt, att jag aldrig spelar, min bäste herre. — Det äv font, för tusan; twifwelsutan eder tyngd! Hin tage er; ni har tagit fel om reder fallelfe min män, en munkkåpo skulle passa eder bättre än krigarkappan. — Måhända fommer jag att anlägga den en dag för att behaga er, chevalier, men detta ffänfer Er derföre ide någon förhovpningom att erhålla tredje man till ert lansquenet. — Fördömt! få får man wäl fe fig om efter en fådan. Hör hit Bandrillart; du inlogerar wäl hos dig någon resande fom är egare af några pistoler att bytta ut emot wåra, gå och söf rätt på en sädan, oh om han beklagar fig öfwer att hafwa blifwit wäckt, få frif upp hans förargelse på din räkning. YIår utmärtte wän mr. BVertaut prutar ide Mr. Bandrillart tvekade. 3 detta igonblick hördes ett Häftigt bultande på porten till wärdshuset. — För tusan, återtog chevalier de slumpen är förständigare än du, Bannrillart; få se om ej den der sänder oss den person wi be