Helsingborgs-Posten – 13 januari 1863, sida 2

Ett bittert löje öfwerfor Sens läppar till wil fen dessa ord woro ställda. — By, tala inte om sädana der landtliga skönheter, fom en fådan här liten håla har att erbjuda! — utropade ynglingen. — Jag tyder redan jag känner en obehaglig fisklukt sticka mig i näsan, med fara att qawafwa mig! Wet ni min bästa baron, jag trodde werkligen ni sökte edra gudomligheter litet högre upp. — Nej, tacka wet jag damerna mid hofwet, på en gång få nobla och få förtjusande, med fina fmanhwita halsar, fina mjella fint rundade armar, som titta fram ur en fly af spetsar, med fina smärta, mjufa lif, fängslade i siden och fommet! Ja, jag inser ganska wäl att man fötter hela sin timliga och ewiga wälfärd på spel för desfa skönheter, hwilkas stolta blickar knappast märs digas att se ned på sådana simpla dödliga som wi. Jag har wäl endast sett dem på afständ, men jag har aldrig upphört att drömma om dem. — Förbanna mig, fade mr. de Blignac, fom med gillande ätbörder Hade åhört den uns ge mannens enthusiastiska utgjutelse, — är ite ni en riktigt hygglig gosse. Men, för tusan, hwarför har ni inte med sådana äsigter och falleuheter bedt mr. de Mazarin skaffa er plats såsom kornett wid regementet la Boissiere. Jnom ett år skulle jag, få framt denne den åt tonde af Greklands vise, fom ni har till kusin, wisar oss den tjensten att inte motwerka mina läror, hafwa gjort er till en fulländad kavaljer. — Esra ädla afsigter förtjena allt möjligt erkännande, min käre de Blignac, men min kusin är redan anställd i tjenst. (Forts.) — LV 0 S—