Helsingborgs-Posten – 13 januari 1863, sida 2

modifierade det påbörjade beslutet, i det att han förde glaset till läpparna. Han tömde det i ett drag, satte det åter på bordet, och) återtog med den raljanta gladlynthet fom war honom egen: — Jo, fe der fer man huru eus bäfta offigs ter funna misskännas. Under intrycket as min liftiga wänstap för er, min käre de Longval, under inflytandet af den utomor dentliga sympathi, jam jag hyser för ev kusin, ehuru jag inte Jar den äran of hans närmare bekantskap, och betänfande att ni båda i anseende till er ålder och oerfarenhet i dylika fafer, lätt skulle funna tomma att falla ett offer för den afstywärde förgiftaren Bandrillarts snaror, bad jag om tillåtelje att få arrangera denna lilla tillftällning, och få lönar ni mia på sädant sätt för mina wackra afsigter! Guds död, löjtnant om mi inte more gamla famrater . Paul Bertaut fyndade att taga till orda. — Mi har fnlkomligt rätt, mr. de Blignac — utropade han — och jag anhåller på det sförbindligaste att ni måtte tillåta mig anhålla om er mäktiga bemedling i de förhällanden, som jag nuder ett års tid torde komma att stå till denne Baudrillart, för hwilken man lär ha få stort skäl att taga sig i akt. Den blonde officern rynkade ögonbrynen, men den gascogniske adelsmannens anlete upptlarnas de wid detta förslag, och han grinade helt wänligt till swar. — Utan att träda min kusin Charles för nä ra — återtog ynglingen — måste jag ännu en gång förtlara, att er mellankomst, mr. chevalier, war i högsta grad på sin plats. Min föra kusins dystra humör war werkligen på wäg att förstöra den angenämaste afton jag upplefwat i hela mitt lif.