Helsingborgs-Posten – 13 januari 1863, sida 1

— Lyckan gör of till egoister Charles mitt hjerta är ja uppsyllt af den tanken att jag ändtligen befinner mig i mitt wertliga fäder nesland, det enda man fon älska; jag lånner mig få lycklig of att äterse dig, att jag ide tänker fom jag borde på min mor, fom dernere gråter och suckar öfwer min franwaro. — Stackars tant! — Så angelägen denna resa än war, mot stod hon länge mina böner. Gud må weta att de mord lifliga och bewekande, Charles, iv us ti den enslighet wi lefde, syntes mig den wackra ort, fom jag lemnat få herrlig fom ett paradis och jag frultade att jag skulle dö innan jag fid återse den. — Du är alltför nng och alltför obetänifam, min föra Paul, för att kunna förstå ben nes betymmer. Af allt det kära Hon förut ha de omtring fig återstod för henne endast du. Ad, om jag hade eu mor att älsta, då skulle ingenting i werlden kunnat förmå mig att ifils jas från henne. När man ffijs från hwaranz dra här på jorden, fan man wäl då med mif: het weta om man någonfin träffas mera? .. En liflig rörelse förmärktes i ynglingens anus sigte, men mr. de Blignac tillät honom ej att swara. Detta samtal hade redan gjort mår gentle: man otålig. Han hade flera gånger smackat med tungan, lika få mycket för att återkalla fina bordskamrater till ordning fom för att bes styrka den erfarenheten han redan gjort angds ende winets goda beskaffenhet; men slutligen kunde han ej längre tillbakahalla fin otålighet utan utbraft: — För tusan, mina unga wånner, jag tycker att om ni stulle tillbringa ett helt år tillsam. mans salnen ni ide tid att utbyta edra fin