Helsingborgs-Posten – 10 januari 1863, sida 1

tänlte han endast rå det fom kunde befordra hans helsa. Charles närwaro hade få fördätts rat hans tillftånd, att han ide kunde utan för: sträckelfe tänka på, att brodern stulle afresa. Han swarade att det wisst icke war underligt, om en ung officer, wan att resa werlden omkring, iåc kunde trifwas i ett så sorgligt hus, i en liten otrestig stad. Hon borde uppdjuda all fin förmåga för att förmå honom stanna qwar. Samma afton föreslog Colombe fin swäger, att de skulle göra en liten utflytt på landet; Jean Baptiste, fom warit illamående på norgonen, föregaf att han behöfde sofwa och före nade sig med fin hustru rörande detta förflag. De begäfwo fig utåt den wåg på hwilken Charles anländt och gingo slutligen in på en smal gångstig mellan twenne sädesfält. Det war wid denna mystiska förtjusande stund på dagen, då solen i sin nedgång kastade fin sista strale litasom en afskedskyss åt jorden; hela horizonten stralade i purpur och guld. Hafsbrisen plöjde lätta fåror i den böljande säden; foglarne sutto tysta i fårorna och endast syrsornas entoniga, skärande läte störde den högtidliga tystnaden. Charies och Colombe gingo bredwid hwarandra. Den unga qwinnans arm hwilade på wännens; med en oskyldig hängifwenhet stödde hon sitt hufwud på fin ledfagares axel och hennes långa, silleslena, lockiga Här, med hwilfen mwinden lelte, smekte hans ansigte. Colombe tycktes wara lika lugn, fom den ne tur fom omgaf dem. Hon tiktes ej tänka på något annat än att skingra molnen på broderns panna och för att lyckas härutinnan, kunde hon ej uttänka något bättre än att återupplifwa i hans minne deras barndoms ljnfwa scener.