Helsingborgs-Posten – 31 december 1863, sida 3

ijen och gifwa henne en wink om hwad som komma skulle. — Sa, swarade jag, jag wet att jag är förs ändrad, och jag tycker mig äfwen, fortsatte jag, je någon förundring i ert utsecende — — — BHar ni roat er mycket under er resa? afbröt hon mig, under det en lätt rodnad bf werflög hennes tinder — har ni icke funnit någon skön uttändska, fom förmatt draga ert hjerta frun er hembygd? Här war ett pasfande tillfälle att säga når got wackert. — Nej, Maria, hemmet är hemmet oc) hems ma är ända bäft. Jag har wisserligen fett manga sköna qwinnor, men inger fom tunde jemföras med wara här hemma. Mitt hierta är så innerligt fästadt wid min födelseort, mina barudomswänuer och lettamrater äro mig så föra att de ide kunna utträngas af fråm mande ansigten. Sådana äro mina länslor, min dyra Maria och sådana skola de alltid blifwa, ni ma wara — Här gjorde jag ett uppehåll. Jag tänkte att om jag nu försummade tillfället, siulle jag als drig mer wåga jäga hwad jag hade på hjertat. Jag fattade derföre hennes hand och emedan ögonblicken woro dyrbara — ty jag fände att initt mod började aftaga — började jag anyo: — Jag är sanning lvycklig att träffa er enjam i afton; jag har något att säga er cus itilt. Jag hoppas ni ursäktar min djerfhet, jag har i afton helsat på er för att, — för att — säga, — J detta ögonblick öppnades dörren och min gamle wän som gift sig under min frånwaro, inträdde i rummet. Jag sprang fram, fattade hans utsträckta hand och trykte den hjertligt, ehuru jag af allt mitt hjerta i detta ögonblick