Helsingborgs-Posten – 31 december 1863, sida 2

stoler. Jag började fuska i poesi, skref oder till månen oc hymner till Heune. Dessa smnuptomer tyckte jag sjelf woro betänkliga. Jag hade ännu icke sagt ett ord till henne om mir na mangfaldiga lidanden. Jag fortfor att bes söta henne i egenstap af wän och barndomsbe lant. Men min böjelse tillwåxte dagligen. Jag war ändå ide såker på om min tillgifwenhet endast war en öfwergaende ungdomsfantasi elc fer en alldarsam passion. Jag hade alltid Haft en wiss refpett för ättenskapet, jag tyckte att det war en få allwarsam sak att den tälte attfuns cera på. — Dessutom wäntar man aldrig för länge på något godt. Jag war temligen sater på act Hon med nöje sag mina besök oh jag hade ingen anledning att befara en torg, ifall jag beslöt uppoffra mig. Jag war då helt ung — ach, endat tingotre år. Det war både onaturligt och owanligt att wid den åldern kunna reflettera så mycket, men det bewisade blott att jag war en förständig ung man. Zag beslöt att resa utomlands på ett år, för att under denna tid, fri från det inflytande som hennes dagliga åsyn utöfwade vå mig, noga pröfwa mig sjelf och mina fänslor. Woro dessa desamma efter ett års för lopp, stulle jag aterwända hem och i Marias hjerta oc hand finna en wåljörtjent belöning för min trohet och mitt talamod. Detta be wis på jjelfbeherskning skulle äfwen ide sa litet öta min aktning för mig sjelf. Min mamma packade min kappsäck, min pappa gaf mig en späckad plånbok och en mängd goda råd, mår gamla piga tillfnäppte fotsacken under det Hon med förtlådessnibben torkade fig i ögonen — och jag sag slutligen min födelsestad förswinna ur min åfyn. Jag besökte alla möjliga ställen, kastade mig