jig bort från honom med så oförställd afsly att han insåg att ehuru han ide längre hade någon rival, war hans hopp en framgång mindre än någonsin. Såfom wi nämnde, fatt Mary wid samma fönster som då hon för sista gången säg Philip Marsden. Medan hon forgsen erinrade sig den aftonens händelser, sag hon en man närma sig huset. Han afwer från gångstigen och gick tvärs öfwer fältet liksom Philip alltid war wan att göra. Blodet rusade till hennes hjerta, ty den tanken genomfor henne att han war återfommen. Hon steg upp och lutade sig ut genom fönstret. Hon lyssnade ty månen war icke uppe och örat mar pålitligare än ögat. Stegen mor vo snabba och ifriga men det mar ide Philip Marsdens — twärtom det war diyan Hinkjons. Hon drog sig tillbaka och nedsjönt pä sin stol med eu länsla of hopplös förtwiflan. — Nå, min wackra Mary, sade han, i det han gick fram till fönstret och stödde sina ar: mar emot fönsterkarmen, nu tyder jag ni har haft god tid att glömma er affällige älskare. — Uven om detta wore händelsen, swarade Jon, gör det ide er närwaro här mera wälfommn. — An om jag kunde berätta för er att jag sett honon sedan jag war här sist? — Her ni fett Honom? Talar ni fans ning ? — Jag har fett Honom. — Hon lefwer alltså? — AÅtminstone lefde Han för ett par månar der sedan, ehuru det warit bättre för honom sjelf om han warit död. Han hade förenat fig med en hop laglösa sällar oh wågar aldrig mera wisa jig här om han också lefde i hun Drade år.