Helsingborgs-Posten – 24 december 1862, sida 3

den 12 Jannari. Constlitutionnel förnekar, att Farini och Sartiges underhandla om den romerska frågan. Utdrag af Nandringar i Australien och Van Diemeas Tand af Walter Clarens. (Forlis.) Sedan jag sosvit på hotellet, gick jag soljande morgon till Atkinsville, som låg ungefar tre mil derisfrån. Vägen gick genom the bush, sasom den ouppodlade och obebodda skogbevuxna delen af landet kallas. Ester en timmas rask spatsertur kom jag till ett ställe som sag ut att vara odladt och bebodt och suart sag jag min kusins hus skymta fram emellan traden. Medan jag gick fram till detsamma horde jag ljud af roster från en byggnad som låg på ett angränsande fält. Den ena rösten kande jag, ehuru jag aldrig sett den talande. Det var min kusins rost. Jag var sa saker på min sak alt jag genast gick burt till huset, steg in och sade till honom: — Ert namn är Alkins? — Så heter jag, svarade han, men jag har icke den äran känna er. Jag sade mitt namn och orsaken till mitt besok i Van Diemens land. — Huru! Min kusin Edvard? utrovade den gamle gentlemannen, i det han hjertligt skakade min hand. Det är verkligen en angenam ofverraskning. Mina herrar, sade han till de begge gentlemännen, med hvilka han samtlalat, detta ar min kusin Edvard, hvilken jag nu ser for första gangen. Han kommer direkte från England. Kom, låtom oss atervända hem. Ni ar väl hungrig, min gosse. Kom, så skola vi se till att du får något att äta. Major Thornton och Mr Jones, tillade han, i det han presenterade mig for sina vänner. Mina grannar — Major Thornton bor helt nåra, icke mer än fyra eller fem mil härifrån. Vackra grannar, som bo på fyra mils afstånd, tänkte jag. Men jag fick snart veta, att nybyggare, som bo till och med tulf mil från hvarandra, anses som grannar i Van Diemens land. — Hur i all verlden kunde du genast känna igen mig, Edvard? fråvade min kusiu medan vi gingo fram till haset. — På rösten, svarade jag. Jag skulle hafva igenkant er hvar som helst. Det inre af min kusins boning var en besynnerlig blandning af prakt och tarllighet. Den var val. till och med smakfullt möblerad med stolar, bord, soffor, speglar, mattor och i det förnämsta rummet stod afven ett elegant piano som tillhörde hans dotter. Han var enkling och denna dotter, som var hans enda barn, var ou i England för att sullända sin uppfostran. Men taken voro orappade ocn de grofva bjelkarne hade blifvit lemnade