Helsingborgs-Posten – 24 december 1862, sida 3

försök att winna Mary Enfields tillgifwenhet, oaktadt han wisste att hon, redan da de woro barn, lofwat blifwa yyans huftru. Detta war sant, ty Ryan, en wacker, liflig och djerf gosse, hade fom barn warit hennes ständiga lekkamrat och en gång hade han werkligen aftwungit henne ett sådant löfte. Emedan han redan då war en liten tyrann och hon frulktade för hans Hhäftiga lynne, ansäg hon det endast för barnsligs het, i synnerhet fom hon war fem år Yngre an han, och då han mid nittou års ålder beslöt att utomlands söka fin lycka, erfor hon en känsla af frihet och tillfredsställelse som hon ide lunde dölja. Då bon tre år derefter blef förlofwad med Philip Marsden, ansäg hon fig ide på något satt bunden af sitt barnsliga löfte, till den djerfwe och öfwermodige ynglingen, hwilken dessutom ide alls låtit höra af fig sedan han lemnade landet. Efter fulla fem års frånwaro återfom han plötsligt, Hwarifrån wisste ingen, såsom lapten på ett handelsfartyg, efter hwad han sjelf pästod; men man hwiskade allmänt att detta hans pästäende motsades säwäl af det fartygs besynrerliga utseende fom han fommenderade fom af dess sorglösa, utländska besättniug och framför allt af de waror som utgjorde dess last. Dessa waror woro till största delen af den mest utsökta od) dyrbara beskaffenhet och Ny an hade bokstafligen sökt twinga Mary Enfield att emottaga ätstilliga artitlur, hwilka woro prydda med ett jå fint och dyrbart broderi att de tycktes wara wärda fin wigt i guld; då hon nekade att emottaga dem, hade han funnit på den utwägen att lägga dem på något ftälle, der bon owilkorligen skulle fe dem. Han trodde fig känna det täcka könets smak tillräckligt för att weta att denna stumma wältalighet wore den