Helsingborgs-Posten – 24 december 1862, sida 3

lugnade. Efter några ögonblick återtog hon fin förra ställning. — Oct war ingenting mumlade hon för fig sjelf — in genting annat än min egen iubillning. Om jag ändå wiste hwad detta milda, hemska stri kunde betnda. Hon misstog fig, då hon trodde det endaft ma va en inbillning, ty ordet hade knappt gått öfwer hennes lävpar då hon sag någon komma fram från smäfkogen. En annan blid behöfdes ide för att säga henne att det war Philip Marsden. Han sundade framät med bjemna steg och i stallet för att gå till dörren, gick han raft from till fönstret. Hau säg blet och lir dande ut. — Hwarför kommer ni så sent i i afton, eburu ni kommit hem för twå dagar sedan, och ändå icke besökt mig? sade Mary. Men jag ser nu — ni mar icke wäl. — Hwarför tror ni det? — Ni ser blek ut. — Gör jag det? Hör! Hörde ni? — Ja, — Hwad war det för ett ljud? — Jag wet inte, men jag tyckte det lät som om en person ropat till nagou annan hwilken war på ett betydligt afstånd. — Kände ni rösten? — Nej, jag wet mig aldrig förr hafwa hört den. —Jag tyckte den liknade Ryan Hinlsons. — Rej, det war icke hans röst — det är jag säter på. — Mej, jag borde weta att det ide kunde wara hans röst. (Forts.)