Helsingborgs-Posten – 22 december 1862, sida 3

honom i frihet. Han är tapper och trofaft. Ni får icke döda honom. Santa Anna blef rörd. Men hans röst och hans blick woro falla fom Popocalabells fnöiga svetsar. Han skakade vå hufwudet och fade: — Om ni börfaller och gråter tills dagen gryr, fan det icke rädda honom. Hans fel är i för stort att funna ursäkttas. Midnattstimman är inne — hans dödsstund. Medan ni är här laddas gewären. Om ni will fe honom, mäste ni skynda er. Damen sprang upp med ett anskri af före twiflan. Hon betraktade Santa Annas oföränderliga och fänslolösa blickar och förlorade hoppet. — Våt mig gå till honom! ropade hon för twiflad. För mig till honom! Min man — o, för mig till min man! — Santa Anna wände fig till skyltwakten, hwilken följt med damen ini tältet. — Maå wara. Våt henne få fe Honom. En halftimma förr eller sednare gör ingenting. Men se till att han är död när klockan slär ett. Damen wred fina händer. Generalens hår da ord hade Fnappt gått öfwer hans läppar, förrän han åter befann fig ensam. Den tyfta allwarsamma skyltwakten hade aflägsnat sig med damen. MNeen minnet af hennes förtwiflan lem nade icke Santa Anna, det plagade honom som en ond ande. Det war en half timma sednare. Ned i bergs passet, bland buskarnes täta ftuggor, kastade nå gra facklor sitt oleka sten på ett dussin gläns sande bajonetter, en fånge fom fördes till döden och en wanmäktig qwinna. Fången mar Ro.