blid efter fången, då Han förswann i mörlret. — 2 — et war midnatt, Santa Anna hade nyfs uvps löst ett trigsrad fom han sammantallat oc war ensam i sitt tält. Jugen mennista syntes till utom posterna. Plötsligt hördes ett buller. Bosterna hördes anropa nagon fom närmade fig. En ljuf röst — en qwinnas röst — ropade: — Jag skall fram, jag måste fe Honom! och nästa ögonblick störtade en qwinna in uti generalens tält och kastade jig för hans fötter: — Förlatelje, förlätelse! ntropade hon, o, förs låt honom! Han ämnade ide göra nagot orätt; Det war för min sfull fom han utsatte fig för ftraff. Rädda honom — O, rädda honom! Santa Anna betraktade qwinnan och såg att hon war ung oc owanligt skön. Hennes fvansta ögon woro stora oc mörfa och då han blickade uti def agatjwarta, blixtrande och dystra djup, erfor han en kånfla fom liknade en håg komst af något till hälften werkligt, till hälften glömdt. — Tillåt mig fråga hwem ni talar om? fade general Santa Ånna. — MNodvigo — min man! utropade denna. Han är ingen förrädare. Hans öfmwerfte förolämpade mig. Rodrigo slog honom. Han blef dömd att piffas — hör ni, att piffas! Men han lyckades befria fig från fina bojor och wi flydde till bergen. Han gjorde det för min skull. Förtät honom. efter döda mig! Santa Anna försökte uppresa den sköna qwinnan. Men hon slet fig från Honom och omfat tade hans kknän. — Nej, Nej, utropade hon, ide förr än ni förlåter honom. Våt mig dö för houom, om ni nödwändigt måste hafwa ett offer. Men fött