Helsingborgs-Posten – 22 december 1862, sida 3

drigo; han stod med armarna i kors öfver brös Het. — Fort fade han. — Hort! Jag i att fe beuncs qwal: Lät mig dd, ianan förgen fwerwåldigar mig! Ö, owilten förtwiflad fasthet i hans röst! det sista afsiedsordet war uttaladt, afsted gifwe. och wa tumåttig of förtwiflan had 3 blifwit ryckt ur fin mans armar. Hyn låg pa marken; en soldat lag ba ina och upptyfte hennes hufwud, medan en annan badade hennes händer och panna med watten. — Hwarför dröjen J? sade Rodrigo. Det plägar mig. Låt mig sjelf kommendera, — färdigt gewår, lägg an, fyr! Soldaterna lydde ide. Först nör deras löjtnant upprepade ordet färdiat gewär. 7 fölld gewären I deras händer och det starpa ljudet hördes fom uppfonmmer då hanen fnännes. — Vägg an! — de tolf gewåren upplyftes 5 till kinden och soldaternas ögon följde piporna för att vifta mynningarne mot Fidda NEN drigos bröst. J detta ögonblick yttrade fången : — Min mato, Jnez de pamenas, farwäl! MÅ himlen bestydda dig! Det war hans huftyns noamn säson un fiida den döm de hade uttalat Ordet jyr swafwade just på Löjtnantens lappar. — Yåll, wid ert lif, jag befaller! dundrade en ny röst. En person, hshsr. i tappa, biuils fen hittills hällit jig dold i stuggan af ett träd framträdde. — Jag är er general Pluton, på axel gemär! De laddade gewären återtogo ern perpendifus lär ställning. Alla de närvarande blefwo vå det högsta förwänade.