Helsingborgs-Posten – 22 december 1862, sida 2

sammanbitna tänder och återhällen andedrägt. Ett ögondlick hängde hon på toppen af en wug litjom betagen af fafa; derpa ftörstade hon framåt, ned i wattnet. Jugen stöt jörmärktes. uterigen uprsteg hon och santte jig, men ingen flöt tändes — wattnet war syndarligen djupare. — Hon är öfwer! utropade kaptenen. — Son är öfwer utropade besättningen jus blunde, bon är öfwer! — Villa man att minska segel! fommenderas de siyrmannen. Befallningen utlyodes tgonbiisligen. En häftig windstöt sweple gendau rade lmgen. Ett oralande hördes oc) förstangen samt lasegten siögo langt bort i lä litjom hwita fiftmajar, den lunga, lösa bommen stog emot res lingen och fartyget, befriadt från den ofantliga träningen, fortsatte nu fitt lopp med lättare rörelse men med minskad rat. Å villas ögon rittades nu pu fregatten hwilken, Då mindre än två mils afstand, rusade sramat stummet, med fina juöywita segel och tornhöga spiror — en i sanning herrlig fun. Knappaft femton minuter vehöfdes för att föra henne till det ställe som fartyget nyligen passerat, men dessa femton minuter woro af wigt. Eoden inoröt och fregatten war mera djupgående än det andra fartyget. Då han närmade fig sanobanken syntes tydligt att han obserwerade fas ran; rurna brassades om och skeppet wände upp i winden. Men dessa försigtighetsmätt kommo för sent. Hon uppfteg på swallwågen, rullude ned i fä och ströt med bredsidan mot sanddanten, (wars wid alla tre masterna och bogsprötet gingo öfwer bord. Nästa wag dref henne npp vå banfen och lag fast i sanden med oskadadt strof men