Helsingborgs-Posten – 19 december 1862, sida 2

Rosaura emottog honom allt wänligare och artigare för hwarje gång. Han började hoppas en dag, att Han andtligen stulle få höra uttas las det wackra ordet: Kärlek! Den alla män bedärande Circe läg utsträckt på soffan. Satt er, min före, brune fandtbjörn fade hon, Bår på en fatölj bredwid mig! och hon log få förföristt. LVandtmannen satte fig och kysste hennes hand. KRommer ni ihåg det sköna jmycket som wi få i går beundrade unter den Linoen i Ac! ja, min dyra mamfell, skulle denna granlat hafwa dragit er kärlet från mig ? frå gade han med en wiss stolthet. ö msWvanhända! fade Rosaura. Tänk om ni med denna granlat skulle fångsla mitt hjerta för all tid. Det stulle jag just ide få mycket undra öfs wer. Dock, jag tycker om att hon är uppriktig, tantte antmannen. Han fade högt: Jag tror det är mycket dyrt. Hy nej; jag tror det foftar 250 thaler. N misstar er, mamfell! mFörfök ni, jag flår mad. Om det ej kostar mera än 300 thl. skall jag hafwa den äran lägga detsamma, i afton, i er lilla wackra hand. ni fall få se, att jag winner wadet dd Och om jag stulle förlora, will ni då förföka trösta mig i min olycka? frågade amtmannen med ett twunget leende. vOm min kärlek kan trösta er, min gode, brune björn, ja, fade Circe få skälmstt och kärletsfullt, att amtmannen fnapt tunde styra sig af bara lycksalighet. War han icke nu wid målet?