Helsingborgs-Posten – 12 december 1862, sida 2

— ——— ———— ———— —— ———— alltid belyst hofmännen såsom ett solsken af lycka; derpå vinkade han med handen den sista asskedshelsningen; och i stol majestat satte sig den hvita elefanten i rörelse med sin höga borda, vicekonungen och dess page Ino. Hofherrarne och kavaljererna qvarstodo ännu, och skådade med vördnadsfull andakt efter de afresande. och då förekom det dem, såsom framträngde der bortifrån ett högt skallande hänskratt till deras ora. Förundrade sågo de på hvarann och lyssnade. Men inget ljud framtrangde vidare till deras öra; den hvila elefanten med sin dyrbara borda var försvunnen i fjerran. Men hofmännen och ädlingarne, lifvakten och tjenarena, jesniterna och köpmännen, samt det förtjusta folket i Daman och Su— rato, afvaktade med otålighet denne så älsk— varde och upphöjde, likaså nedlåtande sommajestätiske vicekoaungs återkomst, men hvarje dag var en dag af fåfäng väntan, och oaktadt deras vördnad och djupa tillgifvenhet uppstego dock ändligen sällsamma sarhägor och förtviflade aningar i några kloka hufvuden. Man frågade bäfvande hvarann; huru, om någon. olycka träffat den ädle herrn? Om dessa stora Mogals ministrar. öfverlistat och gripit honom, kanske för att ulpressa en stor losepenning? Huru, om de i bakslug onska kanske: lockat honom i en, snara och mördat honom? i ö Men Stora Moguls ministrar hade icke mördat honom, ty åtta dagar. efter, grefve de Sarjedos afresa aakom lill landtslället ett bud från densamme, och bragte vicokonungens hofstat det lakoniska budskap: Adlingar och pager, kavaljerer och lakejer,