Grefne Sarjeda af Larise Mählhach. (Öfversälttning.) (Forts. fr. nr 141.) Ändtligen förkunnade fröjderopet på afsänd hans annalkande; delta frojderop framrullade som eu ovrhord lavin allt närmare och närmare. Nu såg man på afstånd hans lirrakts gyllne hjelmar blänka, nu visade sig den dyrbara palankinen, I hvilken den efterlangtade hvilade. Och i allvarsam hogtidligwet och glansande prakt nalkades honom nu adlingarnes tåg, med guvernören af Daman i spetsen, for alt helsa vicekonungen. Han lomnade sin palakin, och under folkets tusenslammiga jubel helsade han guvernörea och undlingarne med en verklig beherrskares vardighet och nedlåtande vänlighet. Vid porten af det hus, han skulle bebo, stodo jesuiterna med sin rektor, för att välsigna hans intåg, och den stolte grefven bojde ett knä och emottog med er vördnad, som fortjuste kyrkans fromma söner, rektorns välsignelse. Derpå samtalade han med dem, ch hans svar viltnade lika mycket om hans ljupa menniskokännedom och höga bildning, som om hans noggranna bekantskay med det and, han framdeles kade att regera. Rekorn erinrade honom, alt han på samma tid