— — — — —— sina personer eller med sitt guld. Åu började en ifrig kappränning mellan portugiser och engelsmän om vice-konungens gunst, hvardera partiet sökte osverbjuda det andra i vordnadsbelygelser, i kärleksforsäkringar och skänker, och grelven måste, for alt icke stöta någon, emotlaga allas skänker. Men han var for stolt och ihågkom väl sin värdighet, för att vilja emottaga skänker af sina undersäter. poringiserna, hvilka han bemötte med en konungs höghet och nedlåtande. Vice-konungen kunde väl göra ett lån hos sina undersåter, men han fick icke förnedra sig anda derhän, att nodgas dem vara tack skyldig. Han nödgade derföre de motsträfvige portugiserna, att emottaga qviuenser på de honom förskjutna summorna, men sor alt godlgöra dem för denna dem vederfarna forodmjukelse, hvilken de ömt och smärtsamt kände, emoltog han med en sortjusande nedlåtenhet till skänks de diamanter och dyrbara sällsyntheter, hvilka de erbjödo honom; med elt småleende, fullt af värdighet och behag, försäkrade han dem dervid, att han icke för gäfvansgyulan for gifvarens skull, emottog dessa dyrbåtbeter, och hvar och en trodde honom, ty hvad kunde för grefve de Sarjedo, hvars oerhörda rikedom var kand i hela Indien, hvad kunde för honom vara betydenhet i dessa gåfvor, utom den kärlek, som erbjöd dem? Fjorton dagar derefter lemnade den nye vice-konungen Madras, men icke så osynlig, som han anländt, utan åtföljd af en lysande sifvakt och omgisven af en skara guldgalonerade tjenare. I små dagresor tågade han vidare, och hvarje dag bragte honom nya