Helsingborgs-Posten – 5 december 1862, sida 3

unge page. stod vid hans sida och smög sitt hufvud intill sin herres skuldra. Tärar stodo i dess öga, och suckar håfde dess bröst. Annu beständigt hemsjuka, Ino 2 frågade sråmlingen mildt. Kan du annu aldrig glömma den kaslillianska solen och fandangon? Ino skakade sorgset på hufvudet. Jag har ingen hemsjuka, sade hon, men jag angslas for dig. Sedan vi ej mer hafva all kämpa med de dagliga bekymren, sedan hungern och nöden icke trycker oss mer, sedan dess är mitt hjerta frigjordt, och har öppnat sig för kärleken och lyckan. Nu ålskar jag icke blott, jag tillbeder dig, och derföre ängslas jag för dig, derföre besvär jag dig: låt mig åtminstone veta hvad du vill, låt mig kanna dina planer! Hvad jag vill? genmålte han, i det han med flammande blickar skådade upp till himmelen. Jag vill kämpa mot verldens elände och ömklighet. Jag vill icke längre slåpa mig fram som en hund i lefnadens stoft, jag vill vara en menniska, en fri. gudalik, tänkande, handlande menniska! Jag vill skaka armodets slaskedja af mina skulder, och ej mer med skymsens förodmjukelse skrida sram under hungerns ok. Denna verld ar ett omkeligi ting, en skiftande, skinande orm, som stryper oss, i det den lätsar omfamna oss; man måste derfore beväpna sig och trossa dess svek. Men det finnes blott ett enda vapen, sor hvilket denna orm viker tillbaka. Detia vapen är penningar! Ar jag alt tadla, derföre att jag vill skrapa dem till mig från denna dåraktiga verld med dess egna fördomar och ömkligheter? Samma menniskor, som utan forbarmande och utan deltagande skulle hafva låtit mig svälta ihjäl