Helsingborgs-Posten – 1 december 1862, sida 3

kom då Dannn Ines.? sade han, vi skala ga till messan och lata viga oss. Såsom erand af portugal har jag rättighet alt låta viga mig utan uppskof och i heiken kyrka sam helst, Kom saledes. ni skall ännu i dag vara min gemål och såsom sadan skall jag föra eder till miti palats ? oöch min tvätt? frågade Ines förlaget. pen skall ni, sådan den är skicka tillbaka lill folket, som understätt sig att förnedra Ines de Mendoza till sin tvåtterska. Det sorstås al sig sjelft att min gemål icke kan sanka på, all änedlala sig till så simpla goromål, Det år bättre alt hongra an sörodmjuka sig Kom Donna Ines låtom oss gå till vigseln!? llon kånde, att hon måste lyda honom, all hennes hjerta erkände honom såsom sin herre och maslaro. Hon följde honom alltsa, utan gensträfvighet. och sedan presten vålsignat deras forbund förde Don ÅAlkamar sin unga vem MWiill sitt palats, utanfor hvars port vaprets suglar helsade det unga paret välkomna. Donna Ines forde nu en förnäm dames tråkiga lefnadssätt, men utan dess behagligheter och ofverflöd, ty hungern år alltid en mycket obehaglig känsla, och man sofver härdt på ett marmorgolf då man ej har annat att belacka det med än litet mossa och en sten tin hufvudkndde. En gång i medvetandet af sitt elande, hade Donna Ines gjort sin gemäl det forslaget att sälja sin tjocka guldkedja och sammetsmanteln, för att för dessa penningar forskaffa sig ett behagligt lif eller åtminstone en lif friti från hunger. kien Don Alkamar hade då sett på henne med en så vred och blixtrande blick, alt Donna Ines