Helsingborgs-Posten – 1 december 1862, sida 3

drog sig tillbaka och framstammade en ur— säkt. Verkligen skulle Don Ålkamar också, om han hade sålt sin anldkedja och sammelsmantel. icke raknats for mer an den simple tiggaren derute vid oathörnet och hvem som helst skulle kunnat tillåta sig att bjuda hovom en ailmosa, eller stöta honom afsidse såsom en hund. Men Don Alkamar med den gyldene kedjan och sammetsmanteln varalllid den förname adelsmannen, hvilken var beråttigad att visa sig i de kongl. salarna och emottaga helsningar af desjlagre folket. Derföre ville Don Ålkamar heldre dö af hunger an skilja sig från detta sitt sista bevis pa storhet och värdivhet. En dag då Don Alkamar med hungrig mage och stolta steg vandrade på Lissabonsgator blef han ofverraskad och förtjusfpå samma gång ofverdenvordnadsbetygelse, hvilken bevisades honom, -arebetygelser hvarpå han aldrig hade gjort anspråk och hvilka folket i Lissabon annars alltid hade sorvägrat honom. Och de, hvilka nu helsade på honom, voro herrar från hofvet, och de åkte i praktiga ekipager eller åtföljdes af guldsmidda beljenter, En af dessa herrar naårmade sig honom med en ödmjuk vånlighet och tilltalade honom vördnadsfullt, under det att han på samma gång fästade en förvånad blick på Don Xlkamares dammiga skor och söaderrifna silkestrumpor.