Helsingborgs-Posten – 28 november 1862, sida 2

vJag vill hafva ett tydligare svar, yttrade han. Octavia, sag utan omsvep, vill du eller vill du icke dela ledt och ljuft med mig? rJag ville — om jag kuade göra dig lycklig — men kom ihåg dina fördomar. opem har jag glömt — jag minns blott hyad du nu sade och dem glömmer jag alrig.? Ach han tryckte henne härdt till sitt bröst. Dörren öppnades och Amalia inträdde. Octavia ville slita sig ifrån honom och sluta sig till sin väns hjerta. v-oj, du rycker dig icke ifrån mig, sade uajoren och qvarholl henne i sin famn. Amalia log med tårar i ogonen, och lade sina armar om dem båda. vglinns du, Adolf, när L. sade, att du såkert slutligen gifte dig med en författarinna, hvad du då svarade? vÅtt jag kanske kaldrig skulle gifta mig, om jag ej fann en sådan qvinna som min mor, och nu har jag funnit nenne; ty Octavia, dig, endast dig, vill jag likna vid den begråtna.? X. Trenne månader sednare och friherrinnan Z. kallades nu fru K., och hennes man, som ej var långsam i utförandet af sina beslut, hade redan etablerat sig i J., der han hyrt sig en ganska vacker våning. Han var glad, han var frisk, han hade blifvit tio är yngre — ehuru han gift sig med en blåstrumpa.? Dessa ord hördes numera aldrig ljuda från hans läppar. Men en onskan egde han likval, en onskan som hans grannlagenhetskänsla förbjöd honom att uttala.