Helsingborgs-Posten – 28 november 1862, sida 2

Blåstrumporna. SKAL, af tIt. (Forts. fr. ur 135.) Men major K., som aldrig höjt sin röst när berömmet sorlade kring Octavias öron, uppträdde nu som hennes försvarare, och forklarade oppet. att friherrinnan J. aldrig hade nedsudlat sin penna med en dylik smörja. Nu ansäg han stunden vara inne, alt både infor henne och verlden öppet förklara sina känslor. Hon var nu tillfrisknad, men ännu qvar på Amalienborg, der hon lofvat att qvarstanna tills slutet af September. Som major K., sedan Octavias sjukdom, tagit sig den friheten, att ofta besöka henne i hennes rum, inträdde han nu en förmiddag, alldeles oanmåld. Han tyckte i allmänhet icke om långa preludier och han borjade: poet är en gammal sats, att det vi varit nära alt förlora, blir oss sedan alltid dyrbarast, vi una knappast förut dess värde; det har jaz uyss erfarit, O Octavia! du som i så mycket annat är upphöjd öfver qvinnan, var det afven nu, och såg oppet om ditt hjerta förstår all besvara minl? jen starka tudnaden på hennes kinaer, och blicken som hon ömsom böjde och sinkte sade mera än ord.