Helsingborgs-Posten – 28 november 1862, sida 2

— — — —————— Ak --c — glomt, ätminstone förlåtet. Jag kan ej neka,? fortfor hon, i det hon vände sig till Cornelia, vatt du har djupt sårat mig; men hos dem, hvilkas omdomen äro mig dyrbarast, hlef jag snor! rattsårdigad, det vill sägä hos Adolf och hans syskon, och ditt namn må vara fredadi v-u är du riktigt pjäkig,? invände hennes man, hon skall bli känd, hon bör bli känd for alt ha framalstrat denna eländiga smörja. som hon velat påborda dig.? Å,ej, nej, Adolf! jag har aidrig, sedan vi blifvit gifta, begaårt något af dig, men nu ber jag dig, som ett stort ömhetsbevis, alt du låter hela saken falla, och ej bryr dig mera derom! Nu lade hon sina armar omkring hans hals och tryckte en kyss på hans läppar, hvilket hon aldrig i andras närvaro sjelfmant gjorde. t v-u är jag afväpnad, svarade han, i de han innerligt slot henne intill sig. Men det skall jag säga dig, min kära Cornelia, i mitt hjerta afsäger jag dig allt broderskap, när du så uedrigt kunnat uppföra dig emot min hustru och din syster — och om någon förtjenar namn af Blåstrumpa,? så är det du. Men hvart tog hon vägen? Assessorn utbrast i ett ijudiigt skratt. yjjon är väl så klok att hon icke stannar qvar här, för att höra på dina straffpredikningar.? Nar man och hustru blefvo ensamma på sitt rum, sade Octavia: yEtt löfte har jag gjort inom mig, som jag aldrig skall bryta: hädanefter skrisver jag icke en rad för publiken, jag behöfver det ej nu mera.?