Helsingborgs-Posten – 24 november 1862, sida 2

jag skall kunna uttrycka min tacksamhet for den dyrbara gäfva, med hvilken sriherrinnan behagat glädja den fyrtivettårige månnen.? PAmalia har sqvallrat,? sade hon rodnande. Ej sqvallrat,? återtog han, men jag gissade hvem som utfört mästerstycket, och då gaf hon mig rätt. Tillåt mig att säga, det ingeu sedan hon lefde skänkt mia en så sann sägnad, som friherrinnan i dag ajort; och jag kan ej tro,? fortfor han, att en så god menniska icke skall erfara en liten smula glädje vid den tanken at bafva bidragzit till en annans. Är det icke så? Och han förde ånyo hennes hand till sina läppar. To,? svarade hon; det är med sann tillfredsställelse, som jag ser mig ha kunnat uppfylla en af majorens önskningar, hvilken Amalia flera gånger omnämni för mig.? IX. Efter många, många förnyade böner hade Octavia andtligen gifvit vika och emoltagit den enträgna bjudningen, att tillbringa den återstående delen af sommaren på Amalie nborg. Dagarne närmade sig till den af major K. beståmda Warbergsresan, och som han påstod sig, i anseende till den alllmer tilllagande sommarvärmen, kanna. sig betydligt forbättrad, började han wästan ångra sitt beslut. Om din resa beror af sommarvärmen,? sade hans syster, så är det troligt all den ena är lika förganglig som den andra, och jag anser det rådligast att min herre reser.