)Jag är icke i nägan pension, svarade hon ännu mera uppbragt, Åoch vet huru jag skal: skicka mig, utan att Fru L. behöfver derom gifva mig några instruktioner? Och i vredesmod lemnade Cornelia rummet. XILLI. Major K. var, dels genom ett sparsamt och ordentligt lefnadssätt, dels genom ett testamenle, som han af en gammal gynnare för längre tid tillbaka erhållit, egare till en icke obelydlig förmögenhet. — Som en i hjertat god och hederlig man, var hans förnämsta syftemål att afhjelpa bristen och lidandel, så mycket som i hans förmåga stod. — Han hörde till det ringa antal af menniskor, som icke tala stora ord,? men göra sannt goda gerningar, utan att sedan utstata dem i basun. — Cornelia, var den sjelfviskhet, som utmärkte henne. Hon egde en ganska betydlig ränta att för sig disponera, och han vissse bestämdt att hon icke ajare uppassring af en enda nyck. för att räcka en hjelpsam hand åt sina likar. Ingen dag förflöt, då han ej besökte någon koja, der han på elt eller annat sätt gaf tröst och hjelp. 1synnerhen kände han en oematståndlig dragningskrafft till de så kallade pauvres honfenx, och mången inskränkning i sina egna utgifter Ljorde han för deras skull. Under dessa vandringar var det, som han egentligen lärde känna Friherrinnan Z. Någon gång förde händelsen dem tillsammans: men ännn oftare hörde han de fattiga, de sjuka, de bedrofvade omtala hvad hon för dem verkligen var. Han kände hennes ringa tillgångar, och nu förlåt han att hon var förfaltarinna,