Helsingborgs-Posten – 21 november 1862, sida 2

Nssessorskan såg på honom forskande; det var första vårgen, som han fördelaktigt yttrat sig om henne. Majoren slog ned sina ögon, men älerfog: muntimren ärerstundam besynnerliga. — Du kallar säihe: f J. din bästa vän, och andå visar de e) henno den lilla uppmärksamheten att bjuda henne tillbringa sommarmånaderna hår på landet, som val borde vara kärkommet fer en stadsbo. Jag har många gånger bedt hente, men hon vill icke. vill hon icke ? sade. majoren häftigt, i det hen gick ut och slog temligen hårdt igen dörren Nn återstod den for assessorskan ingalunda behaeliga kommisssioten, att till Cornelia åferlemna hbrefpressen; men just som hon amnade uppsöka den nyssnämnda, inträdde denna. och rodnade synbart. då hon varseblef sin brefpress, hviiken stod på assessor skans sybord. Min iila Cornelia, du skulle ej bry dig om alt öfverraska min bror med några gåf-. vor; ty jag skall nppriktigt säga dig att det långt ifrån att göra honom nåpt rnåje, snarare besvarar hönsen? Rodnaden på arnellas kinder bhf ännu: högre. vJag forstår hurn det är? sade hon med: en harm, som var nåra att gifva sig luft i lårar. Bet är Octavia, som här blandar: korten. Nu blef assessorskan uppretad. Yvaksa dig, Cornelia, och vet hvad du säger. Octavia går raka vägar, gifve Gud att du foljde hennes fulspår, så skulle du derigenom vinna betydligt i allmänhetens ögon.?