Majoren såg på Odtavia, liksom for alt inhemta hennes svar. Jag ber hr majoren för all det vara god och begagna sin fiihef, samt icke ens komma ihåg att jag är i nmimmet.? Nu ber du honom om mera än han kan verkställa, svarade assessorskan leende. Majoren bibehöll sin plats, och Octavia intog sin vid sin väns sila. I början var samtalets gång trög och cnformig, men en fintlig qvinna förmår mycket, och assessorskan, som väl kände både sin vän och sin bror, gaf det den riktning, som hon visste skulle fängsla dem bäda. Hon skämtade först med majoren öfver hans svaga sidor, kallade honom en invalid, som hon måste sköta, och slutligen kom hon tillbaka till deras barndomsdagar, påminte honom om mången delad fara, många gemensamma lekar och äfventyr, han blef lifvad, talet foll naturligfvis på hans mor, och nu uppdroz fru 1. en teckning af denna qvinna. så kär för dem båda. Octavia hörde med den mest spända uppmärksamhet, och den tår, som nedrann på majorens manliga kind och som han omsorgsfullt sökte dölja, blef icke af henne obemärkt.? Ack, hvad hon målle varit för en englaqvinna, utropade Octavia ur sitt fulla hjerta, voch hvad du Amalia varit lycklig som minns din mor!? Friherrinnan förlorade sin helt tidigt, har jag hört min syster såga. Ja,? svarade hon med qväfd röst, rjag har nästan alltid känt mig ensam i lisvet. Men liksom ångrande detta ord, hvilket ofrivilligt halkade öfver hennes läppar, afbröt hon sig sjelf.