Helsingborgs-Posten – 17 november 1862, sida 3

qvinna väl för ögonblicket, men aldrig i längden känner sig verkligt olycklig.? Nu såg Amalia på henne med en blick, som hon villo säga: Har du icke under hela aratal kännt dig olycklig ? 7Det ligger en samvelssråga i min systers ögon, forstår friherrinnan hennes meving? yJa, det gor jag sade hon uppriktigt; jag anser mig icke vara någon sannt religiös qvinna — men jag sträfvar efter att blifva det. Det ena ordet gaf anledning till det andra, man inkom på olika ämnen; majoren qvarstannade hela aftonen i sin systers rum och syntes serdeles itivad af det verkligt inlressanla samtalet. Inom sig fann han Octavias anmärkningar grundade, hennes omdome säkert samt hennes rättskansla sann och djup. Ifrån denna dag deltog alltid majoren i de båda vännernas trefiiga aftonsamqväm, och afven när Cornelia eller någon annan sremmande var närvarande saknades han icke. Vär goda fröken Cornelia drog häraf åtskilliga slutsatser, som gjorde henne serdeles lycklig. Hela vintern förflöt på detta sätt. och i Octavias och Adolfs hjertan hade åtskilliga förändringar föregalt, som ingalunda undsallit frö L:s uppmärksamhet. Hon tänkte mycket, sade intet, men syntes vara vid ett ovanligt gladt och latt lynne. En dag begagnade hon sig af brodrens frånvaro för att efterse om hans rum var ordentligt vårdadt och om ej uppasserskan gjort sig skyldig till någon forsummeluRe. Fru L. egde afven sin lilla portion af nvfikenhet, som man påstår i allmanhet ha tillfallit Evas döttrar och kunde ej hindra sina ögon att sästa sig på brodrens skrifbord och