grol branna vid och såser sjuda öfver, under det hun forfattat sill opus. Nu inträdde fröken Cornelia. rrackar ödmjukast, min nådiga fröken, för den charmanta lektyren. Ben höll mig vaken hela natten, och af frokens min i går afton har man all anledning tro, det fröken är den anonyme forfattarinnan, fast er qvinliga blygsamhet ej tillåter er att medgifva det.? Stammande och rodnande svarade fröken: rJag kan ej ålaga mig att hafva producerat det utmärkta arbetet: jag roar mig visst,? fortfor hon — under mina lediga stunder med att uppteckna det, sem leker for santasien, men alt upptrada som författarinna, dertill har jag iokr kurage.? voch det är ett kurage, som jag vill önska du aldrig mätte så, svarade assessorskan. rslvarfore det, söta du? Endast behofvet bör förmå en qvinna, om hon ej har dess utmärktare anlag, att beträda denna vådliga bana, och ringa är äran, man der skördar, mot all den förargelse man förr eller sednare får upphemta. Hvar och en pröfve sina egna anlag, svarade hon med en hanryckaude blick. (Foria.)