Der öfwer heden wandrar tyst en far ö Med ådwalfullt bröst, ty intet mjöl finns qwar J fattigt tjäll, och barnen hunger lida; Han går från by till by att söta bröd Åt dem och fig, men öfwerallt blott udd, Förtwiflan och elände hör han qwida. Då wänder han i skumma qwällen hem Att trösta barn oc maka och med dem J stilla tålamod förbida döden. En tår der sitter stelnad på hans kind, Och tunga suckar hjelpa iskall wind Att klaga öfwer arma Finnars öden. Till slut han trött och hopplös hyddan når; Men der en sorglig syn han skäda får: En af de små har hungren redan mördat. Wid barnets sida modren likblek stär, Förtwiflansfull afslitande sitt Hår, OM klagar: döden har wåär älstling skördat. Då dignar fadren, utaf smärta stum — Men natten snart till detta sorgens rum Den milda sömnen med def glömsta slickar. När solen nasta gång ur wägen fteg, J. hyddan mid den snöbetäckta teg Ej mer på hungrande def öga blickar. Sådan war taflan, fom min tanke såg, Då nyss hon for utöfwer Öfterwåg: Till Finlands ädla folk, det gamla käcka. Den taflan är ej vitt blott, den är fann, Den är en bön, att hwar oc en fom fan Stall, åt de hungrande en gåswa räcka. (Ur Link. T.) nn ——