För finland. Bröd, bröd, ty nöden dödar! få en röst Sig höjde nyss från gamla Finlands bröst Till Bröderna på Bottnens westra stränder. Din dotter, Swea, af det fega fwek En gång förrädd, nu hungrande och blek Mot modren sträcker fina magra händer. Härdt har dn blifwit pröfwadt, arma land! Ej nog med krigets gissel, träldoms band; På uytt din olyckskalk nu hungren rågar. Dock säll ej modet, Finlands tappre son! Mot dig än flyga hjertan westanfrån, J hwilka broderskärlek ännu lågar. Ar det ej så? Hwar Swensk mig swarar jo, Som ännu älskar gammal dygd och tro Och minnet af förgångna bättre tider. Frän honom skall ej nödens böner gå Ohörda bort, ty neg lär Han förftå Sin pligt mot en olycklig bror, som lider. Hör ifrån Finland hwilka hemska bud: Föräldrars suckar, barnens klagoljud En enda ringa skärf af oss begära. Här går en gubbe, stödd på ålderns staf, Att föka fig en brödbit — men en graf Den arme finner, kan ej finna mera.