m O-s-AOcOFfV——:n . RHAAAA AAcO ———————— —————— 1: —— —g.— —— — Den 7 Rovember. Enligt all sannolikhet fommer ffarpffyttefrågan att dlifwa ett ämne för många och långa öfwerläggningar under nu pågående riksmöte. Den förtjenar äfwen att noga öfwerwägas och utredas. Skarpskytterörelserna inom landet hwarten kunna eller böra anses för något annat än ett enhälligt uttryck of swenska folkets öfwertygelse att en allmän wärnpligt mäste in föras. Hwarje meddorgare är skyldig förswara sitt land, ingen swensk förnekar detta oc tror ligen finus heller ingen som icke med glädje skulle fe detta förswar ordnadt något deftäme dare än nu är fallet. Bewäringsstyldigheten, som isynnerhet för landtmannen är både foftfam och beswärlig, emedan den inträffar under en Årstid, då alla armar behöfwas wid landts brutet, förswunne i samma ögondlick fom denna allmänna wärnpligt blefwe lag. Hwarje mede borgare wore då soldat en wiss tid af sitt lif, och mer än något unnat skulle detta utweckla den krigiska andan inom nationen. Swårligen fon den tänkande fe något mwerf ligt gagn i små afdelningar Här och der, fom nuwarande skarpskyttar bilda. Det är nära nog föga annat än lek. Uniformen indager första rummet, tjensten den andra. Hwem wet huru många af dem i farans stund skulle följa fanan. Många af dem hafwa kanske aldrig tänkt på ett sädant ögonblick. Bländade af militärlifwets lysande yta, hafwa de malt juft rätta såttet att smaka dess uöjen, utan att fe dess stuggsidor. ÄÅran, krigarens ära, är ett ord, mid hwillet få unga män ide känna sitt hjerta klappa. Men krigarens ära ligger ide i en wacker uniform, ide i ordnar och band, ide i erercis och parader, den bestär i den ftolta fielffänflan, att med gladt mod, utan fruktan och ånger haswa utsett fig sjelf till eft willigt offer för lonung och fosterland. Den fom ide tänkt jig möjligheten, att en gång kunna falla utan seger, utan beröm, utan ef terlefwandes tacksamhet och tårar, den fom al drig tänkt fig en strid utan opp om framgång, en obemärkt död oh en okänd eller bortglömd graf har aldrig uppfattat krigarens lif. Man föreställer sig gerna soldaten såsom segrare, krönt med ära och medaljer, men glömmer de många bedröfliga omständigheter fom alltid åtfölja kriget. Utom fin egen böjelse måste derföre soldaten weta sig wara underkastad ett wisst twång att gå dit pligten bjuder utan affeende på följder na för honom sjelf. Den soldat fom fan göra eller nnderläta det ta efter eget godtyke, anser måhända sitt eget lif få dyrbart för fig och de fina, att han måns gengäng finner det bättre och wig:igare att ftans na hemma. En arms på få fött organiserad är af föga gagn, men en allmän nationalbe wäpning fom hwarje meddorgare wore Nunders lkastad, skulle från unga år inpregla den tanten, att hwar od en owilkorligen wore soldat och både af fosterlanskänslans och hederns bud samt lagens twång wore skyldig att utan twekan gå i striden för sitt land.