Helsingborgs-Posten – 3 november 1862, sida 3

mål mat. När jag föreställde honom, att ban maste genomtäga en fullkomlig ödemark och på flera månaders tid icke tomma till enda menftlig bostad.k sa mille han ide satta fin to dertill, men menade att han som skicklig ffytt i få fall stulle weta att förskaffa fig föda med jin bösfa. Älla mina föreställningar bjelpte till intet. När jag slutligen sade honom, att han åtminstone behöfde så mycket penningar, att han kunde föpa fig tulor oc krut och ett par andra skor i i allet för det alldeles utslitna par han hade på föt terna, få såg han sig sörsigtigt om i rummet, och när han fann, att wi woro utan wittnen hwiskade ban till mig: För er will jag ärligt bekänna, att jag har 50 dlrs, men för Guds full tala ide om det för någon menniffa. Dessa 50 dlrs, bestäende af 5 guldstycken, hade han omsorgsfullt förwarade i ftrumplästen, och på få fött hade han redan wandrat 30 a 40 mil in i Chicago och fått stora blåfer under fötterna, utan att låta fig afskräckas från den längre och mödosammare wandringen. Femtio dollars woro wisserligen icke ett stort kapital förn en California-farare, men, tänkte jag, den som gått 30 mil med 5 guldstycken i ftrumps lästen, utan att bry sig om alla blodbläser, blott han wet fin skatt i säkert förwar, han är slapad för Californien. Mannen stod dessutom ide att afräda. På hans begäran, då han, fom hon fade ide kände till wägen oc ide kunde göra fig förftådd, lemnade jag honom ett papper, hwarpå jag strifwit på engelska: Jag är swensk, fan ide engelska, ämnar mig till Californien. — Wän, säåg mig, huru jag fall gå för att komma dit. — Med detta papper, fin rensel på ryggen och bössan på axeln och fina guldgrundplåtar, få när fom på en, i behåll, wandrade han åstad och fom till att börja med