Helsingborgs-Posten – 3 november 1862, sida 2

rhemta den der båren, vi skola bära hem honom??? nvi kunna låta honom ligga, så spara vi oss en onödig möda, svarade jägaren med en fortviflads vilda dlaaje. v7ej, ännu lefver han, anmärkte Maria. Hon lade mildt Edwards hufvud i snön och drog sjelf fram en bärbår som låg på kyrkogården. Mekaniskt lydde han sin dotters befallningar och ljudlöst, tysta, anträdde i den stjernklara Decembernatten sin sorgliga vandring. Den unga hustrun visade ett lugn och en öfverlägsenhet. hvaruti hon vid sådana tillfallen ofvertraslade den ersarnasle man. Så spart bon kom hem affardade hon en dräna till etoden efter läkare, under tiden lade han kaila omslag på den illa sårades hufvud. Hon hade förut proöfvat detta medel på hennes far, då han sarit eårad. Efter en stund tycktes också Edvards lifskraft ålervanda; ännu en gång förmarktes hjertals matta slag. Den hemtade läkaren gaf föga hopp. rkunde vi emellertid. sade han, några dagar uppehålla hans lif är er fader räGdad. Verkligen kom också den svårt sårade, efter nägra dagars sorgfällig vård, åter till medvetande. Han uppslog malt ögonen och såg sin hustru så ömt boja sig öfver honom, under det att den gamle jägaren stod vid sängfötterna och följde uppmärksamt hvarje rörelse af den sjuke. vFörlåt mig! hviskade Edvard, jag har gjort er mycket ondt, men ni har skänkt mig frid — jag tackr: er.? Han ville utstracka handen, men förmådde det icke.