Helsingborgs-Posten – 3 november 1862, sida 2

Med tärsyllda ögon räckte jägaren honom handen — han kände en sakta tryckning, sedan kallnade den långsamt i hans — en. suck — och han hade slutat. Jagaren blef, for det han genom oförsigtighet varit vållande till en menniskas dod. domd till sex mänaders sangelse. Maria ville ej lanare bo i den präktiga bondgården, hvarest hennes hela lesnadslycka hade blifvit förstörd; hon flyttade tillbaka tull sin fars lilla hus, dit alven hennes far, efter utståndet straff, med bruten både själsoch kroppskraft inflyttade. Mätte än så vackert solsken titta in genom sonsterrutorna i dett lilla huset, i dess innevånares hjertan fanns ingen glådjesträle — der blef det natt.... Snart nedlade den gamle jagaren sig till den sista hvilan och nu stod den olyckliga hustrun helt ensam. — Ensam? Hon hade ju ånnu ett barn, men till och med denna skönsta och ofta enda lycka var en källa till nya qval. Gossens stora likhet med farfadern påminte henne ofta om det hemska förflutna, och det förekom henne likasom voro alla det sörslutnas olyckor och qval fastkedjade vid gossen, — äfven han hade — såsom en gång hans far — en dälig talsormåga. SLUT.