Helsingborgs-Posten – 31 oktober 1862, sida 3

en sådan gerning och dock vara tvungen att liga? Dock, jag fördrager det icke lanere, jag vill slutligen komma till frid och utropa i hela verlden, jag sjelf har forgistal dig — sonen bar sorgillat sin fader.? En sakta rorelse sormarkles bakom karset — kanske bracktes en torr gren al snuoens tyngd. Den olycklige gaf ej akt deruppa, han knäbojde änyo och nedsänkte sitt ansigte i snön, Plotsligt sprang han åter ut och med ogat stadigt riktadt på arafven, såsom lage den öppen for honom, borjade han med vemodig slamma: -len hvem hade bedt dig fara den vägen? Dig var det icke amnadt och dock kom du förgiftad hem och anklagade din dodsfiende såsom din mordare. Ila, ha, ha och i min jammer, min förtviflan, trodde du dig se ett bevis på baruslig kärlek, och jag måste liga; jag kunde icke säga: forkrossa mig i din vrede, mig, sadermordare! Ja, så bra har det val ej gått for någon, som begålt eli mord; Jag behöfde endast liga och alla prisade mig och den gamle mannen, efter hvars lif jag traktade, trodde sig hafva mig att tacka för lifvet, gaf mig sin dotter och behandlade mig såsom sin son. Han höll händerna för ansigtet och teg et ögonblick. All hans forlviflan svntes målad i hans ansigte och en kall skakuing genomfor hans lemmar. Längsamt och liksom förkrossad föll den unge menniskan ned vid korset. Slulligen fortfor han sakta: Fader, men ingen har varit så outsägligt olycklig som jag, och likväl var jag ingen hycklare, jag ville säga allt, men min lunga var förlamad — du vet jag haft en dålig tal