Min far har hemtat barnet till sia; det skulle ej få qvarblifva hos faderimordaren! mumlade han och storlade ut. Det låg ett klart månsken dermte över landskapet och lekte med den blandmie snön hvaruti jorden inhaljt sig. Det va en vild nästan varm vinternatt, man förmakte knapt en vindpust, det herrskade en jap frid. Edvard gaf ej akt uppå den djupa frlen som sormärktes i heln naturen och den saliga tjusning den skulle hafva kunnat sprida afven i hans själ. Landtsolket hade dessutom sällan någon kansla för naturen och den unge mannens sinne var dessutom for mycket upprördt för att kunna skänka den :ringaste uppmärksamhet åt den ylire verlden. Han dress återigen af en magisk kraft till kyrkogården, till sin fars graf. Här nedkastade han sig, knappt maktig sina sinnen, öfver den så obetäckta kullen och nedsänkande det glödande ansigtet iden kalla snön, jämrade han sig, såsom kunde han samtala med den döde: hader! kan du aldrig forlåta mig? anar du då ej huru svårt jag redan fått lida för milt brott huru namnlöst olycklig jag blifvit? Nu beröfvar du mig också mitt barn, mitt enda, älskade barn! Gif mig det åter ropade han med bruten stämma och utsträckte bedjande sina armar. Du har ryckt det bort från dess varma bädd, och derunder ar så kallt. Will du hämnas dig? fortfor han vidare, efter en paus, o! jag är straffad nog, jag ersar ett helvete inom mitt bröst, när den stackars bedragne mannen säger han år min gäldenär. Kan du ana fader huru det kännes att vandra omkring i medvetandet af