Helsingborgs-Posten – 31 oktober 1862, sida 2

hk. sIAEILIHT. (Foris fr nr 123.) Att Maria lod af sin mans gåtlika svårmod, var helt naturligt. Rosorna försvunno från kinden, lecndet dog på lapparne och hon krokle tillsammans likasom en spad i en snklia källare innespärrad blomma, som, för att bellana sig val, behötde ljus och varme. Den gamle fick icke ana något af hennes sorgliga lott. Hon forvarade åt honom omsorgsfullt spillrorna af hennos fordna lycka. Jägaren kunde likväl icke dåras deraf. Det undssoll ej hans skarpa blick, hvilken mörk all glädje, all lefnadslycka förlamande ande som herrskade i detta hus, och till slut foresatte han sig allvarligt att utforska saken, ch göra ett slut derpä. Så fick det icke vara, hans enda, älskade barn skulle icke på detta sält långsamt sortärande nedlaggas i arafven. Isan låt emellertid ingenting märkas, han kom så ofta han fick tid dertill, var glad och munter och omstämde ofta Marias konsllade glädje till en verklig. Sedan detta lyckats honom återvände han belåten till hemmet. I verkligheten voro fadrens besok den enda öinledning till glädje för den unga qvinnan, det enda hvarefter hon längtade. kEfter ett är, hvilket eåsom en enda mulen 2 —