Helsingborgs-Posten – 31 oktober 1862, sida 2

på en man, som i sin lelnad och äfven efter döden beredt honom de största bekymmer. Men deremot på Edward hade denna barnets likhet ett märkbart inflytande. Når han såg på sin faders soryngrade asbild försattes han åter i det sorslalna. vansinnet lagrade sig på hans panna, och då kände han att han ntan räddning hemsallit åt mörkrets makter. Marias far kom nu oftare än fordom och då han med en faderlig glädje bar den lilla dotlersonen och Edward märkte de varma blickar, hvilka han fastade på det vänliga, leende barnet, då skar det tilli Edwards brost. Den man, som han i sitt vilda raseri sökt skada, gungade nu hans späda barn på sina armar och bemötte honom sjelf med största faderliga ömhet. Della var for mycket för Edward, samvetsqvalen stormade inom honom. Utan rast och ro drefs han omkring. Han var nära nog vansinnig. Ryktet derom spred sig omkring i hela byn, och man påstod sig ha kunnat förutsäga detta. Den stackars af samvetspval hemsökte mannen sprang midt i natten upp ifrån sin säng, liksom drifven derifrån af osynliga makter och begaf sig till fadrens graf! Han hade låtit bestå en dyrbar grafvärd åt honom — ett kors omlindadt med blommor, hvarigenom han trodde sig kunna i någon mån försvara sitt brott, och här satt han hela timmar standom högt klagande. När det började dagas, smög han sig, likasom i en seberskakning, försigtigt hem. Dessa nattvandringar hade icke kunnat undgå hans hustrus kärleksfulla blick, hon kunde ej längre tiga för sin fader. Deltla måste få ett slut, sade sadren, jag skall passa på honom och slutligen få reda på hvad som fattas honom. v