Helsingborgs-Posten – 27 oktober 1862, sida 2

afven tysta munnen på elaka menniskor. Då den unge mannen och hans hustru blefvo gifta skulle det blifva klart för hvar och en alt jägaren var oskyldig och Edward var afven ofvertygad derom, ty han hade ju aldrig kunnat ingå en aktenskaplig forbindelse med dottren till en man, som han det ringaslo misstänkte vara sin fars mördare. Ibyn skakade man också i början på hufvudet; men småningom gjorde den af jägaren oönskade förändrade sinnesstämningen sig mera gallande, man afskydde honom ej mera och drog sig ej tillbaka för honom. Efter sorgeärets slut hölls b:ollopp i all tysthet. En mild, varm hostsol tittade in genom fönstren såsom för ett år sedan, afven de vilda vinrankorna slingrade sig mörkröda. Huset och trädgården frambjudo samma bild af friden, men denna gång sägo husets innevanare glada ut, ty det sar en föreningsfest for två hjertan, hvilka ödet hotat att för alltid åfskilja. Maria förde, efter vigselakten, leende fran sin man till fadren, lade armarna trotsigt ofver hvarandra och sade skamlsam!: Ser du, far, du har likväl fått gifva efter och detta så gerna — så gerna!? Hon tog honom jublande om halsen, kysste den i lyckligt vemod upplöste mannen och ropade med tårar i ögonen: Ack, jag är så outsägligt lycklig! Det är en gammal odispulabel sanning att hvad himmeln skänker oss, utan vår bön, är alltid en verklig ivcka; hvad vi deremot med jammer och trotsighet soka vinna utfaller tvärtom ofta till vårt förderl. Äfven Maria skulle erfara det och icke blifva verkligt lycklig. Endast i det lilla huset var Edward