Helsingborgs-Posten – 20 oktober 1862, sida 3

med oforskämd sräckhet. än med sforvågen slughet soker han fordunkla saken ånuu mera. Och huru svårt är det icke att skilja byckleriet af en verklig förbrytare ifrån det ofta mycket oskickliga sorsvaret af en verkligen oskyldig. Afven vår arlige jägare ufoerde illa sin sak. Redan i första borjan kom hans af naturen så häftiga lynne till utbrott: Han anklagade bonden, som hatat och förföljt honom, och som, om det var verkligen sant, atl han Gölt af gilt, måtte hafva förgiftat sig sjelf, för att kunna anklaga honom för mord. Eit verkligen nåzot val längt gånget, alltsor besynnerligt pästaende, för att förtjena den minsta uppmärksamhel. Ulerr von Frieben, domaren, kände medlidande med den gamle; så mycket som också anfördes emot honom, hunde han likväl icke tro, att han här hade förbrytarea framför sig, och, laggande latt sin hand på jägarens axel, sade han väuligt: Ni är af ett rattskaffens sinnelag, jag skall göra hvad jag kan for att få ljus i denna dunkla intrasslade sak.? Så slutades forsta förhorel. Andra dagen måste Edwarc inställa sig vid domarebordet. Den unge mannen var knappt igenkänlig. Sargen ofver förlusten af hans fader tycktes hafva betagit honom all lisskraft. Tyst och dyster smog han omkring sasom en skugga. Sådana stilla naturer hafva alllid svårt ant bara hvarje olyckssall, emedan de sluta sig inom sig sjelsva. All blifva kallad som vittne, detta var för honom ett förintande slag. Han kämpade länge med sig sjelf, innan han kunde fatta något beslut, men sedan tycktes han liksom upphöjd och med en fasthet och ett lugn,