Helsingborgs-Posten – 20 oktober 1862, sida 3

raltsljenarne framälskridande jägaren af en ra, siendtlix menniskomassa. Man ser på honom att han ar inordaren! mumlade nagra, ?se, hurn mork och dyster han ser ut! Underjagmastaren bekymrade sig ej derom; han var åter den till utseendet harde, faste mannen, som tretsade den säviska hopen. Men nu hörde han bakom sig eti klagande ljud. Det var en hund, som vildt ryckte i sin kedja och ville losgora sig för alt följa sin herre. Förlåt!? sade jägaren, och trädde eti par steg tillbaka och lade sin hand på det kloka djurets hufvud, hvars blick tydligt uttryckte: ,fag mig med! I dag icke, Pluto, i dag skall jag icke jaga, mumlade han med dystert hån. klunden tycktes icke förstå honom, han lade ännu en gång sin nos i sin husbondes breda haud, sedan kröp han in i sin koja. Vagnen väntade på vägen. Bönderna hade hiltills sormligt bildat en spetsgård. Jagaren blickade straft, solttoch foraktigt på mängden. Goör plats!? ropade rättsbetjenterna. Jägaren, bibehållande for folket lugn och likgiltighet, steg läångisamt upp, såsom var det fråga om en promenad, och vagnen rullade bort. En sundersokning år alltid en slags strid mellan domaren och den anklagade. På den ena sidan den allmänna åklagaren, som anslänger sig af yttersta förmåga all insnarja den verkligen skyldige i sin egen snara, på den andra sidan brotislingen, som söker värja sig ifrån de emot honom anförda bevis, än